Den 7 december 1980, för 34 år sedan väntade jag mitt första barn.
Jag var i vecka 36, så förväntansfull..
20 år och jag skulle bli mamma, allting var ordnat.
Barnvagn, säng och en massa kläder, en del hade min dåvarande svärmor Elsie sytt.
Hon var en mästare vid symaskinen, spisen o baket.
På morgonen hade jag haft lite småvärkar med 5 minuters mellanrum,
det höll i sig ett tag o sen så bara la det av helt.
Vi bestämde på eftermiddagen att vi skulle åka på bio i Karlstad,
jag bodde då i Molkom. Filmens namn kan jag inte komma ihåg, det har jag nog förträngt :(
Vi kom hem till våran lägenhet strax före 21, jag kände mig väldigt kissnödig så jag gick direkt till toaletten. Och där bara rann det ur mig, jag blev jätterädd för det var en massa blod med i urinet...jag ropade på han som idag är far till mina barn.
Ring efter Elsie skrek jag o la mig på golvet.
Hon kom på 10 minuter, men det var bara att ringa på en ambulans,
dom bar mig ner från 3:e våningen, jag fick inte gå själv.
Ute var det blixthalka o jag kan lova att det gick undan,
tror det tog 10 minuter till förlossningen,
i ambulansen lyssnade dom på min mage, men kunde inget höra.
Dom försökte att lugna mig o sa att dom snart skulle kolla CTG kurvan på mig.
Två olika maskiner fick dom testa med, men det var helt tyst.
INGET HJÄRTLJUD från min baby.
Värkarna hade satt igång ordentligt, dom gjorde
mig i ordning så att jag skulle kunna föda.
Dom berättade för mig att mitt barn hade dött i livmodern och att det nu kommer att gå fort.
Jag kan bara komma ihåg att jag skrek som jag aldrig mera kommer att göra,
det var fruktansvärt.
Efteråt fråga dom om jag ville titta på min lille kille, men jag sa nej.
Vi pratade ett tag o jag bestämde mig för att titta.
En liten kille som skulle heta Jimmy la dom i min famn, insvept i en filt.
Ansiktet var lite insjunket och ögonen var slutna.
Hans vikt var 1740 gram.
Min lilla Jimmy, varför skulle det hända mig tänkte jag.
Jag blev kvar i några dagar på kvinnokliniken för att sen
få åka hem till en lägenhet där alla saker var bortplockade.
Jag hatade att se alla småbarnsföräldrar som var ute på samhället
med sina vagnar o var lyckliga.
Och många av mina bekanta undvek mig, dom visste väl inte hur dom skulle vara.
Det tog över 8 månader innan min sambo fick ta i mig.
15 september 1983 kom min nästa kille efter en dramatisk förlossning,
det blev ett Katastrofsnitt som dom kallade det.
Det va så bråttom att jag kände när dom la snittet på min mage innan jag somnade in.
Och den 1 september 1986 kom min dotter efter specialistmödravård och planerat snitt.
Men då var jag vaken, för nu ville jag inte missa något.
I dag har jag 2 helt underbara barn och 3 styvbarn.
Och hade allt gått bra med min första så hade inte Nicole funnits idag,
för jag skulle bara ha 2 barn....
Så allt har en mening ändå.
ÄLSKAR MINA BARN
