lördag 16 september 2017

Hejsan, nu är jag tillbaka o ska försöka mig på att skriva lite mera.....
Jag gillar att prata men det är så skönt att få skriva av sig en massa :)
Jag är numera Fru Göransson, jag bytte inte bort mitt efternamn, 
vi gifte oss på Nyårsafton 2016 vid Älgsjöns strand.


Min man Leif som jag har haft ett förhållande med i snart 29 år.
                        Vargpälsen skulle naturligtvis vara på en sådan dag med
                                                 skogen o jakten som tema.

Med mig på min dag hade jag såklart min bästa väninna
Camilla Degerstedt och hennes sambo Tomas,
dom fick vara våra vittnen.
Allt var hemligt våra barn visste ingenting.
Min mans barnbarn Tova fick överlämna våra ringar.


söndag 7 december 2014

Datumet som aldrig kommer att försvinna ur mitt liv

Den 7 december 1980, för 34 år sedan väntade jag mitt första barn.
Jag var i vecka 36, så förväntansfull..
20 år och jag skulle bli mamma, allting var ordnat.
Barnvagn, säng och en massa kläder, en del hade min dåvarande svärmor Elsie sytt.
Hon var en mästare vid symaskinen, spisen o baket.

På morgonen hade jag haft lite småvärkar med 5 minuters mellanrum,
det höll i sig ett tag o sen så bara la det av helt.

Vi bestämde på eftermiddagen att vi skulle åka på bio i Karlstad,
jag bodde då i Molkom. Filmens namn kan jag inte komma ihåg, det har jag nog förträngt :(

Vi kom hem till våran lägenhet strax före 21, jag kände mig väldigt kissnödig så jag gick direkt till toaletten. Och där bara rann det ur mig, jag blev jätterädd för det var en massa blod med i urinet...jag ropade på han som idag är far till mina barn.
Ring efter Elsie skrek jag o la mig på golvet.
Hon kom på 10 minuter, men det var bara att ringa på en ambulans,
dom bar mig ner från 3:e våningen, jag fick inte gå själv.

Ute var det blixthalka o jag kan lova att det gick undan,
tror det tog 10 minuter till förlossningen,
i ambulansen lyssnade dom på min mage, men kunde inget höra.
Dom försökte att lugna mig o sa att dom snart skulle kolla CTG kurvan på mig.

Två olika maskiner fick dom testa med, men det var helt tyst.
INGET HJÄRTLJUD från min baby.

Värkarna hade satt igång ordentligt, dom gjorde 
mig i ordning så att jag skulle kunna föda.

Dom berättade för mig att mitt barn hade dött i livmodern och att det nu kommer att gå fort.
Jag kan bara komma ihåg att jag skrek som jag aldrig mera kommer att göra,
det var fruktansvärt.
Efteråt fråga dom om jag ville titta på min lille kille, men jag sa nej.

Vi pratade ett tag o jag bestämde mig för att titta.
En liten kille som skulle heta Jimmy la dom i min famn, insvept i en filt.
Ansiktet var lite insjunket och ögonen var slutna.
Hans vikt var 1740 gram.

Min lilla Jimmy, varför skulle det hända mig tänkte jag.
Jag blev kvar i några dagar på kvinnokliniken för att sen
få åka hem till en lägenhet där alla saker var bortplockade.

Jag hatade att se alla småbarnsföräldrar som var ute på samhället
med sina vagnar o var lyckliga.
Och många av mina bekanta undvek mig, dom visste väl inte hur dom skulle vara.

Det tog över 8 månader innan min sambo fick ta i mig.

15 september 1983 kom min nästa kille efter en dramatisk förlossning,
det blev ett Katastrofsnitt som dom kallade det.
Det va så bråttom att jag kände när dom la snittet på min mage innan jag somnade in.

Och den 1 september 1986 kom min dotter efter specialistmödravård och planerat snitt.
Men då var jag vaken, för nu ville jag inte missa något.

I dag har jag 2 helt underbara barn och 3 styvbarn.
Och hade allt gått bra med min första så hade inte Nicole funnits idag,
för jag skulle bara ha 2 barn....

Så allt har en mening ändå.

ÄLSKAR MINA BARN

fredag 12 september 2014

Fredag

Dottern kom hem i går med sin pojkvän....
dom ska sova hos mig ett par nätter..
Älskar när hon kommer hem..

I natt vaknade jag av att jag hade något hårt på tungan,
en tandjävel hade gått av...
hatar verkligen mina tänder...jag har lagt ut tusentalskronor på min käft :(

Men tur ändå att det hände nu,
så det inte blev under veckan i Turkiet..
då vet jag inte vad jag hade gjort med min tandläkarskräck...


onsdag 10 september 2014

Saknad

Finns inte ord för hur mycket jag saknar mannen i mitt liv...
17 dagar innan jag får träffa honom känns fruktansvärt jobbigt...

Eftersom jag ska ut på mitt livs resa så hade jag velat ha honom
hos mig den här veckan innan jag åker...
Jag vill dela mina känslor o tankar med mannen i mitt liv..
nu har jag ingen istället....

När jag åker på Söndag förmiddag då är Leffe på väg hem :(

Visst har jag väl mina barn o barnbarn som jag kan stötta mig hos,
men det är inte dom jag lever ihop med...

I går kväll grät jag så mycket så man undrar om jag har några tårar kvar ??
jomen visst har jag det...
dom rinner nu igen....

Det kan tyckas kanske av en del att man är fjantig efter snart 27 år..
Men det kallas KÄRLEK.....

Och för mig är det viktigt...

Efter jobbet idag åker jag till skogen och fixar några älgpass
så jag får skingra mina tankar en stund...

Älskar dig min Leif <3


tisdag 9 september 2014

5 dagar kvar till min resa....
Tänk att få tillbringa en hel vecka med min son o famlj,
det bästa man har...
 
I går sköts det en 12 taggare där leif var med o jagade Älg..
Synd att han inte gick till Leffe istället :)
 
Jag solade solarium idag,
det är nog 10 år sedan sist....
egentligen gillar jag inte solarium men kan vara bra med lite färg innan jag ska iväg..
 
Nu tänker ni säkert..vaför har hon inte solat i sommar..
jag har jobbat hela sommaren ochsen har det varit så mycket annat,
så det har inte blivit av...
 
jag får säga som min sambo...
"Född vit, alltid vit"
 
Snart ska jag iväg på Älgmöte med Stora Enso,
eftersom Leif inte är hemma så träder jag in istället för honom...
ska bli intressant att höra vad dom har att säga..
 
Ha dä gött så hörs vi kanske i morgon...
 
 


måndag 8 september 2014

Över o nära...

Nu är årets Oxhälja över för den här gången...
Största saknaden under helgen har varit min sambo Leif..
Vi som alltid går ut tillsammans för att träffa alla gemensamma vänner..

Det här med fester är inte lika roligt nu som det var förr,
men att få sitta hemma hos någon o prata o ta ett glas vin,
eller få gå ut på lördag kväll under Oxhälja,
det kommer jag nog inte sluta med föränn jag inte kan gå...hihi

Söndag kväll när ingen fanns hos mig längre började tankarna att snurra runt i mitt huvud,
jag ska snart iväg på mitt livs resa....
mot Turkiet..jag har aldrig flugit så det är lite pirrigt...

Men alla andra fixar det, så självklart gör jag det med...

Min sambo sen 26 år är på jaktresa o kommer hem på Söndag när jag åker,
så vi träffs inte på 14 dagar...det är jobbigt kan jag säga...

Så att jag låg o grät i min ensamhet är väl inte så konstigt...
Sen hände en sak under helgen som jag inte fattar någonting av...
Och det är också väldigt tråkigt...men jag hoppas att det löser sig <3

Jag avslutar med en bild på mitt älskade barnbarn
som ska med mig till Turkiet <3 <3 <3 



söndag 7 september 2014

Kanske dags att skriva några rader...nu var det ett tag sedan.
Den här helgen har vi Oxhälja marknad..
Jag gillar verkligen den helgen, man träffar så himla många vänner från förr...
Vädret i går kunde inte varit bättre, fanns inte ett moln på himlen,
varmt o skönt...
Nackdelen är att det blir för mycket folk.
Fredag till lördag hade jag 2 av mina styvbarnbarn Liam o Tova på besök..
Det gällde att hålla koll på dom när det var så mycket folk...kl 15.00 åkte jag hem för att vila en stund...jisses va sliten jag var...

Senare kom mina barn med sambor på besök.....
Dom drog iväg på fest, och jag åkte till Chatta för att träffa Lena Berggren och Maria Domare.... och så alla andra brudar som var där...
Sen blev det öltältet en stund och efter det hem för att sova....
Där kunde man inte prata med folk, man fick skrika :(

Innan ungdomarna drog iväg på sitt så tog vi ett kort på oss...


Jag är en stolt Mamma kan jag lova <3